How about it..

Kanske inte är det bästa att gå igenom lådor med nio års smärtsamma minnen på alla hjärtans dag..?

De gånger jag har fått hålla tillbaka tårarna för att inte börja gråta framför monstret kan inte räknas på mina fingrar..
Men det var ju tvunget att göras även om dagen kanske inte var den optimala..
Hittade ett jättegammalt foto på Pappa och hans dödsannons från tidningen..
Blev så otroligt glad över dom, var rädd att dom hade försvunnit men samtidigt kom saknaden som ett slag i ansiktet..
Eller.. ett slag i ansiktet hade gjort mindre ont..

Nej fan..
Ta sig i kragen och gå igenom det sista..

Wish you were here..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0